080812:

Nej vi källsorterar inte, vi cyklar! :-) På kartan till vänster ser ni hur vi tog oss runt Skåne med cykel. Redan i vintras pratade vi (jag och min prinsessa) smått om att semestra cyklandes. Hindret att prinsessan då inte hade någon cykel god nog för det löste sig genom att hon fick en av mig i julklapp. Vi bestämde att vi i första hand skulle cykla från Malmö till Skummeslöv där Martinas föräldrar har sommarstuga. En nätt utflykt på ca 14 mil. Kartor, silikonöverdrag till sadeln, cykelväskor, serviceverktyg, cykeldatorer och annat nödvändigt för att försäkra oss om en trevlig tur inhandlades.

Söndagen den 6e juli bar det iväg. Vi vaknade på morgonen av att det regnade och var först inställda på att skjuta upp till måndagen. Tjurskalliga som vi båda är steg vi ändå upp och gjorde oss i ordning, åt vår gröt och kontrollerade packningen. Regnet gick från att ösa ner till att dugga så vi bestämde oss för att göra ett försök. Resonemanget gick i stil med "Är vi inte dygnsura förrän i Landskrona kan vi lika bra cyka hela vägen" :-) Cykelväskorna var färdigmonterade lagom till regnet upphörde helt. Efter en sista kontroll av alla remmar, lufttryck (på min cykel iaf :-)) och allmän hälsa rullade vi ut på Kronetorpsgatan med destination Skummeslövsstrand. Vi hann inte många meter förrän Martina började klaga på hur tungt det var. Jag ignorerade bäst jag kunde och tänkte att hon vänjer sig nog snart vid packningen :-) Vi hade bestämt att vi skulle cykla inom och hälsa på Ragnhild. När vi hälsat henne en god semester och grenslat våra sadlar igen hördes det där numera välkända gnället från prinsessan om hur tungt det var.

När vi nådde Bjärred låg där en bra strategiskt placerad mack med luft även för cyklar. Skämdes som en hund när jag insåg att stackarn cyklat med dåligt lufttryck både bak och fram. Med nyfyllda däck åkte mungiporna norrut igen och vi hängde på i samma riktning. Det var perfekt cykelväder, i princip vindstilla och lagom varmt. Hela vägen upp till Helsingborg är det cykelväg så vi njöt av omgivningen när vi susade förbi i 25-30km/h. Väl i Helsingborg bestämde vi oss för att äta lunch. Det gick sådär kan man säga med facit i hand. Skyltningen var för en gångs skull dålig så vi hittade inte cykelvägen vidare mot Ängelholm utan cyklade via Sofiero till Ödåkra.

En nätt omväg på minst en timme alltså. I Ödåkra var energin verkligen i botten och det började tära på motivationen också. För första gången tvivlade jag lite på att vi skulle nå Skummeslöv den dagen. Som en blixt från klar himmel stöter vid då på Ödåkras kunnigaste par när det gäller nordvästra Skånes geografi. De skrotade alla våra planer på att leta upp cykelspåret igen och föreslog istället att vi skulle köra längs med gamla västkustvägen. Deras enda krav för att vägleda oss var att vi skulle äta vars en pizza innan vi fortsatte. Sagt och gjort, vi satt redan klara när ägaren kom och öppnade pizzerian. Trots hunger orkade ingen av oss äta upp de goda pizzorna.

Med ny energi i kroppen tändes hoppet att når vårt mål igen. Det gick väldigt fort och lätt mot Ängelholm. När vi sedan såg åsen kändes det väldigt nära dagens slutmål. Magen som putar på mig är givetvis pizzan som inte smält i magen än ;-)

Vad vi inte visste när vi pustade ut blickandes över åsen var hur jäkla jobbig den där satans kullen skulle vara att ta sig över med cykel. Jag har numera full förståelse och respekt för de som står bakom projektet med Hallandsåstunneln :-)

När vi nådde Margaretetorp som ligger precis där lutningen börjar hade vi ca 12 mil i benen. Det märktes mer och mer i takt med att lutningen ökade. För första gången i mitt liv hade jag en väldigt livlig diskussion med en ås, den gick i stort ut på att om någon skulle ge sig fick det vara den!

Vi gav oss inte, åsen fick till slut ge vika och som den gjorde det, vi bjöds på en rejäl åktur nerför. Man är inte speciellt tuff när hastighetsmätaren på ens cykel visar 55-60km/h. Riktigt skoj men minst lika skrämmande, försökte titta bak hur det gick för prinsessan men insåg snabbt att en huvudvridning räckte långt för att cykeln skulle svänga tvärt. Väl nere från åsen började segervittringen komma, nu hade vi knappt en mil kvar och trots 13 mil avklarade kändes den sista absolut lättast. Visslandes och trallandes rullade vi efter ca 6 timmars effektivt cyklande in till stugan. Observera att vi hade en hjälpryttare med oss också, han tog över min styrväska när jag inte orkade längre. I Skummeslöv stannade vi och vilade ut under tennisveckan.

Nästan exakt en vecka efter vi avslutat vår första etapp påbörjade vi vår andra. Målet var Åhus men när vi insåg att det var för långt eftersom vi inte startade förrän 15.30 fick det bli reservplanen att campa vid Finjasjön (Hässleholm). Om man ska sammanfatta vad man ser utmed vägarna så är bilden på hästarna väldigt talande. På varje hästhage går det 0.5 fårhagar och 3 kohagar. Denna gången valde vi att cykla längs med åsen istället för över den. Nästan precis där man rundar den stannade vi för kvällens energipåfyllning i Örkelljunga. Valet föll efter rekomendationer på Stationen där den väldigt engagerade ägaren fick oss att lägga ner planerna på Åhus den dagen. Han kollade upp det på Eniro och vi hade ca 9 mil kvar.

I Hässleholm bulkades det upp för kvällsfika och frukost på Statoil, det är glamouröst värre att vara ute på cykelsemester :-) Lyxen ligger i allt man får uppleva, då är det helt ok att duscha i gästhamnar och köpa frukost på en mack om det är vad som erbjuds för tillfället. Att få avnjuta kvällsmaten isolnedgången vid en sjö som nedan gör att allting smakar bättre.

Istället för gästhamn fick sjön denna gången fungera som "dusch", skönt efter en dags cykling att svalka av sig. Väl uppe igen ångrade vi oss att vi inte fått med en tändare så vi kunde gjort upp en eld. Men trötta som vi var kröp vi in i tältet istället. Trots varningar via mobilen om vildsvin i trakterna somnade Martina bevisligen med det bums sin första natt någonsin campandes. Dessutom med ett leende på läpparna!




Något stela i kroppen efter en natt på hårda liggunderlag packade vi ihop och siktade på Kristianstad. Vi passerade på vägen världsmetropolen Vinslöv, helt klart värt att nämna. Dit borde alla åka minst en gång i sitt liv! Precis vid infarten till Kristianstad log vi lite extra då Biltema som man i princip kan tro sponsrat vår tur hade ett varuhus där.

Pedalerna gick av någon anledning extra fort den här dagen och vi nådde efter att ha cyklat på en väldigt fin cykelväg snart Åhus. Prinsessan passar på att visa musklerna!
Efter en runda på turistbyrån där vi får reda på att det är kaos i stan gällande boende pga Åhus Beachhandbollsfestival begav vi oss mot campingen där vi lyckats få den sista tältplatsen de hade. Min erfarenhet sa att en tältplats kostar mellan 75-150kr, inte i Åhus inte. När tjejen i receptionen uppger att det kostade 295kr fick vi en chock. Efter förhandlande fick vi ner det till 245 kr och det fick gå vägen eftersom vi inte orkade cykla vidare. Visade sig inte borga för god sömn dock då tydligen handbollsspelare inte behöver sova för kunna prestera. När vi satt och åt vårt mellanmål lutandes mot en träd dök massvis med små rödbruna kompisar upp. Två stycken satt rakt ovanför oss och iaktog oss nyfiket.













Efter utfrågning kring alla tält, husvagns och husbils -typer av Martina var vi redo för en runda i Åhus. Det är viktigt att fylla på med energi vilket jag tog fasta på. Martina ville bada men närmare än så kom hon inte ostkustens vatten.














Köper vi någon gång en badhytt är jag ganska övertygad om att färgvalet redan är bestämt :-)

Vi slog oss ned längst ut på bryggan där varenda planka har infräst vem som varit godhjärtad nog att skänka den för möjliggöra byggandet.

Med färskt minne av en torr baguett från
Shell dagen innan till frukost var det verkligen en fröjd att sätta sig ner på det lilla mysiga cafet i Åhus som har frukostbuffe för 50kr. Värt att nämna är att allting dessutom är ekologiskt! Vi njöt till fullo av vår frukost och det vänliga bemötandet. Överhuvudtaget var det anmärkningsvärt vilken låg prisnivå mat och liknande låg på i Åhus, förutom campingen då :-)

Däcken pekade nu mot Kivik som var vårt delmål tillsammans med Simrishamn på väg till stugan vid Glimmingehus. Något förvånade upptäckte vi att vi cyklade rakt in i Kiviks marknad. Efter att ha köat tillsammans med bilarna i Brösarps backar var vi inte särskillt sugna på att besöka själva marknaden så vi passerade och cyklade ner i småbåtshamnen istället.

I Kivik la vi till med en ny ovana, vi fotograferade "stadsskyltarna" på väg ut istället för in i orterna:-) Kustvägen är underbar och det är sällan man inte har något att vila ögonen på som får en att le. Väl i Simrishamn längtade vi båda efter en dusch. En vänlig städerska gav oss koden till duschrummen, under tiden som hon städade klart strossade vi runt i den mysiga småstaden. På torget fyndade vi bananer för 1kr, ett välbehövligt mellanmål då vi bestämt oss för att duscha innan det blev mat.

Från Simrishamn skulle vi ta kustvägen ner till Skillinge och sedan därifrån till stugan vid Glimminge. Jag beräkande att det skulle ta max 1 timme, vad jag inte räknat med var blåsten som för första gången på resan var närvarande. Vi hade motvind hela vägen men vyerna som målades upp framför oss utmed kusten gjorde det lite lättare att trampa. Väl i Skillinge hade jag plötsligt glömt vägen jag cyklat på så många gånger i mitt liv hem till stugan. Början blev rätt men när valet stod mellan vänster och höger valde jag höger. Visste väl att vänster alltid är rätt för mig, oavsett vad ;-) Detta gjorde att 1 timme plötsligt förvandlades till 2 timmar. Väl i stugan pustade vi ut och snart konstaterade jag att vi verkligen tagit en rejäl omväg i onödan. Som tur va var trädgården full av energigivande godsaker som på tallriken så snart var omvägen glömd.

Tältet slog vi upp väl skyddat för morgonsolen mellan träden på baksidan. Som en extra lyx kunde vi även inreda med diverse stolsdynor vilket gjorde sömnen betydligt skönare.

På morgonen gjorde avsaknade av toalett sig påmind. Vi hann avnjuta en god frukost i strålande solsken på uteplatsen innan magen satte igång. Fick snabbt avbryta fällningen av tältet, kasta mig på cykeln och hoppas på bondens (Allan) gästvänlighet. Det gick vägen och vi fick vemodigt lämna stugans grönskande trädgård och fortsätta mot Glimmingehus.

Givetvis smet vi in bakvägen till Glimmingehus, det är dessutom närmsta vägen från stugan. Den argsinta hunden som stått kopplad där i alla år var borta. Väldigt påtagligt att han var borta, man väntade ju på hans skall i höjd med ladan. Borgen är imponerande välhållen men Martina som såg den för första gången verkade inte jätteimponerad :-) Sugna på att nå resans sydligaste mål började vi trampa igen. Vinden hade inte avtagit och framför oss hade vi resans jobbigaste dag.

Via Ystad där vi stannade för en snabblunch nådde vi till slut Smygehuk. Hela vägen hade vi drömt oss bort och bestämt att vi skulle äta en riktig brakmiddag på kvällen med sundet som utsikt. Vi förutsatte att Smygehuk skulle ha en bra krog nere vid vattnet där man kunde avnjuta en bättre middag. Ack så fel vi hade, inte nog med det så hade dessutom den enda lokala livsmedelsaffären brunnit så vi kunde inte heller köpa morgondagens frukost som vi tänkt. Räddningen blev en välutrustad grillkiosk där vi spenderade halva reskassan på förnödenheter :-)

Väl på plats hittade vi en lugn plats under ett träd där vi slog upp vårt tält. Tydligen var vi för bra på att hitta ultimata tältplatser då vi snart fick väl närgågna grannar. Väl dags för dagens välförtjänta dusch upptäcker vi att man inte alltid ska döma hunder efter pälsen. En något sliten och ofräsch Cramo barrack visade sig innehålla en fin duschkabin med riktigt bra tryck i blandaren. Efter en förvirrande diskussion med den lokala gästhamnens representant visade det sig dessutom att den var öppen för allmänheten. Fräscha och mättade gav vi Smygehuk en chans och upptäckte att det var vackert här trots avsaknad av resturang.

Det var vår sista natt i tält på resan. Är väldigt imponerad över hur prinsessan hanterar sina första 4 nätter någonsin campandes i tält. På bilden ser hon ut att trivas väldigt bra i vårt tillfälliga hem. Med lite fantasi går det att göra det riktigt bekvämt även i ett tält med knappt sitthöjd.
På morgonen upptäckte vi att de närgågna grannarna även var morgonpigga då de var borta när vi tittade ut vid halv åtta på morgonen. Bestämde oss för att cykla mot Trelleborg i jakt på frukost. Vinden hade avtagit något och hjulen rullade betydligt lättare än dagen innan. Vägen mot Trelleborg var överraskande fin och större delen har seperat cykelväg. I höjd med Gislövs läge hittar vi en affär med bra utbud nog för frukost. Precis runt hörnet hittar vi även ett picknickbord precis ovanför sanddynorna. Sista frukosten på resan äter vi alltså med havsutsikt, nog faen smakar det lite bättre då :-)

Hemvägen studerades en sista gång på kartan och det kändes skönt att snart få se Malmö igen. Vädret har varit bra hela resan, stundtals riktigt bra men aldrig dåligt förutom blåsten på Österlen då. Regnet har lyst med sin frånvaro men ungefär exakt samtidigt som vi skymtade den välbekanta Torson i horisonten så öppnade himlen sig. Inget som bekymrar två numera härdade cyklister :-) Med glada miner cyklade vi in i Malmö via Jägersro.

Cykelsemestern gav mersmak och vi har redan börjat prata om nya utmaningar. Ju mer distans man får till det ju mer njuter man av det vi fick uppleva och presterade!

080116:

Förväntan, hopp, förskräckelse, glädje, tårar och upprymdhet i en salig blandning är sex ord som mycket väl beskriver årets vistelse i Trysil. I år var vi kraftigt decimerade men fortfarande ett hoppfullt 4 man starkt utföråknings lag som styde kosan norrut. Efter 12 timmars bilfärd varav ca 2 timmar gick åt att jaga frukost var vi framme i ett snödränkt Trysil. Frukosten höll på att utebli pga språkförbistring (nej vi hade inte nått Norge än när vi skulle äta frukost). Till slut var där en som förstod vad vi sa och Martina fick en landgång med 3 olika pålägg till frukost. Vi andra lyxade inte till det lika fullt men en Pucko fick jag allt i mig som kronan på verket!

Åldringarna i sällskapet stod över åkningen första dagen men jag och Martina Wiberg begav oss upp i berget och det visade sig att hennes uppvisning i konsten att åka skidor på Vallåsen inte var en engångsföretelse. Erkännas skall dock att när hon inledde med att ramla de 3 första svängarna tänkte jag "Oj det här kommer bli en lång vecka" men hon repade sig snabbt och svischade ner för backen. Morgonen efter inledde samtliga med havregrynsgröt i vanlig ordning till husfaderns stora besvikelse. Snön vräkte ner utanför och husmor var i vanlig ordning väldigt kreativ när det gällde att komma på ursäkter för att slippa åka :-) Inget gehör där inte utan strax efter liftarna öppnade befann vi oss alla fastgjutna på vars ett par plankor. Min 25 årspresent kom väldigt väl till pass i den torra djupa snön och jag kände mig som ett barn på julafton varje sväng.

Dag 2 bestämde vi oss för att ge oss ut på äventyr (jo liften heter så på riktigt fast på norska "Eventyr) och inte visste vi hur rätt vi skulle få när vi kallade det så. Efter slarvig liftkartsläsning hamnade vi till slut i en återvändsgränd och var tvugna att åka ner i en svart backe för att komma till rätt lift. Ironiskt nog klättrade vi i princip upp för att komma till backen som varken husmor eller prinsessan Martina var särskillt road att ta sig ner för. Djärv som få kastade Martina sig dock ut för stupet under min stränga övervakning och coaching (det visade sig i efterhand att hennes hjälm effektivt avskärmat alla instruktioner jag gett henne under veckan). Vi kom ner helskinnade och gjorde oss redo för att äta upp picknicken vi packat med oss. Mossan och fassan valde en annan teknik där pappa äntligen lyckades övertyga mamma att lita på honom. Tyvärr gick det inte helt vägen så pappa åkte skidor ner och mamma åkte snöskoter. Lika glad var hon för det och högg in på maten tills den vänliga men ack så bestämda tjejen från serveringen talade om för oss att vi inte fick sitta vid serveringens bord.

Snön fortsatte vräka ner men tempuraturen höjdes vilket resulterade i att mammas skidor snarast fungerade som "snöfångare" än skidor. Givetvis tog ingen större notis av hennes jämrande över detta utan skyllde i vanlig ordning på hennes teknik. Det visade sig dock att hon hade rätt och dag 5 fick hon dom nyvaxade och vips tiodubblade hon sin fart i pisterna :-) På tal om fart trodde jag för ett kort ögonblick att Martina hade en djupt rotad fascination för störtlopp när hon i sitt andra försök att bemästra en svart pist ställde sig med skidspetsarna rakt fram när halva backen återstod. Insåg snabbt att så inte var fallet och vrålade "SAKTA NER", givetvis hjälpte det föga och hann ifatt henne gjorde jag inte heller innan det var för sent. Tårarna sprutade och arg var hon, tuff som hon är var hon snart uppe i sadeln igen och ville ut på nya äventyr - i skogen denna gången. Även ute bland granarna blev det till slut för mycket och hon fick dra sig upp ur snön via ett träd.

Mantrorna (mina skidor alltså) förgyllde hela min vecka och plöjde sig igenom allt som stod i deras väg! :-) När vi äntligen kunde ta oss upp på toppen gick allting bra tills jag i all välmening ville ta det riktigt lugnt på vägen ner. Man kan konstatera att det blev precis tvärtom. Vi hamnade i en ravin med ca 45 graders lutning. Skräcken i Martinas ögon gick inte att ta miste på och det enda sättet vi kunde ta oss ner på med enligt mitt tycke en magnifik utsikt framför oss var att gå i sidled. Denna pärs knäckte inte heller den nyablivna skidprinsessan! För en mer visuell upplevelse av resan titta på bilderna i albumet Trysil 08.

071218:

Jul, juuul stråååålande jul! Nåja snart är vi där iaf :-) I söndags for jag och min prinsessa upp till slottet utanför Älmhult för att hugga oss en julgran. Pigg och vaken efter en trevlig lördag hoppade vi in i bilen och styrde norrut. Jag gillar verkligen hennes föräldrars hus och dess omgivning, att de är trevliga gör saken ännu bättre. Hade blivit lovad en lektion i att välja gran och sedan hugga ner lämpligt objekt av expertis på plats. Vi var uppe redan för nån månad sen och markerade men den höll inte standarden längre så vi fick börja med att leta upp en annan.
Det var inga större problem att hitta en guldklimp bland alla potentiella granar som poserade från sin bästa sida för att premieras med en resa söderut! Först sågade vi ner granen Agneta valt till slottet så jag fick öva in sågtekniken lite :-) Att såga gick betydligt enklare än vad jag trodde, hade förberett mig på en seg kamp men redan efter ca 30 sågningar gick granen i backen och årets julgran till det Johanssonska palatset var införskaffad. Vi drog upp den till stigen (som Roland för övrigt underhåller genom att för hand klippa sig runt) och påbörjde jakten på nästa gran...

Det märktes tydligt under själva jaktmomentet att Agneta och Martina hade betydligt mer tränade ögon. Mina förslag ratades med mer eller mindre hånande skratt som följd. Plötsligt stod den bara där - granen som även tillfredställde Martinas smala smak när det gäller julgranar. Jag var snabbt framme med sågen så hon inte skulle hinna ångra sig igen. Agneta såg till att vi var säkra under fällningen och höll uppe rackaren tills stammen var helt genomsågad.

Nu var vi klara i skogen och det var dags att kånka hem granarna för en sista besiktning och godkännande även från husbonden Roland själv. Det ryktades om färskt älgbajs just där vi högg ner den sista granen men fast jag försökte dröja mig kvar en liten stund så visade ingen Helge Älg sig och jag skall nog vara glad för det. Tror att älgar gör sig bäst på avstånd om där inte finns staket mellan.

Väl tillbaka på "vedbacken" möts vi av Roland som har mer än lämpliga kläder för att hjälpa till med "förädlingen" av granen. Först och främst försöker han reda ut för mig vad det är jag håller i handen. Jag som är van vid plastgran trodde julgransfoten var intregerad i själva granen men ack så fel jag hade. Den där gröna saken skall man skruva fast runt julgranens stam minsann. Eftersom Roland övertygade mig om sin djupa kunskap rörande julgranar efter att ha gett mig en lektion om julgransfötter lät vi honom ta hand om tillspetsningen av stammen också.


Här syns det tydligt att han vet precis hur yxan skall slåss mot stammen för att få den perfekta ytan så granen kan ta upp vatten och får ordentlig stadga i julgransfoten. Man kan säga att han bildligt talat (observera den rejäla på bilden) vet hur en slipsten skall dras. När man kommer upp där på "vedbacken" och får syn på den slipstenen är det lite samma känsla som när man får äran att arbeta med en Hilti borrmaskin eller dylikt, ens manlighet bubblar inom en.

Efter några väl placerade hugg stod granen fint i sin fot och vi kunde konstatera att vi i år skulle ha grannskapets finaste gran. Som ni ser har Martina verkligen urbaniserats under sin tid i Stockholm och Malmö medan jag redan efter en timme på landet automatiskt acklimatiserar mig. Finns det några skor som ger mer frihetskänsla än ett par rediga gummistövlar?

Sen kom vi till det här med transport. En gran är trots allt rätt stor och vi kör ju en sedan. Inte får man ge upp inte så jag knallade bort till hästarna och tog ett snack med dom för att se om de kunde dra granen hem till Malmö. Nelly ville inte ens diskutera saken med mig och Helvira gav mig en blick som sa "Har du huggt ner granen får du bannemaj få hem den själv också". Nåja jag klappade på dom ett tag och vi var ömsesidigt överens om att en sedan är inte alltid så liten som den ser ut. Med fällda säten och en rejäl plastpåses hjälp fick vi in den i bilen.

När vi var klara med granarna tyckte Martina det passade sig att berätta det hela för tomten i hopp om extra goodwill som skulle generera fler julklappar. Tydligen visste Agneta var han bodde, vi hängde ivrigt på och döm av min förvåning när vi kom fram till hans hem. Tyvärr var han inte hemma när vi var där men vi tog oss friheten att titta runt lite. Som synes var Martina sylten efter granhuggandet och promenaden till tomten så hon provsmakade gröten.




Glupsk och nyfiken som hon är när det gäller julklappar utbrast Marre "Tror ni han har alla paketen här?" Innan vi hann svara var hon i full gång och letade. Givetvis lyckades den sluge julklappssnokaren även denna gången avslöja gömstället och minen talar för sig själv när det gäller hur nöjd hon är. Efter en omfattande och intensiv övertalningskampanj lyckades jag övertyga henne om att inte öppna paketen utan tänka på att de kunde faktiskt vara till någon annan. Upprymda och ännu mer förväntansfulla inför den stundande julen traskade vi tillbaka till Slottet där fika väntade innan hemfärd.

Väl hemma packade vi snabbt ur bilen i vår iver att få upp granen. Det enda som skulle kunna hindra oss var faktiskt ett faktum - hunger. Eftersom vi förutspått detta hade vi köpt med oss BK hem som vi snabbt avnjöt innan operation julgran satte igång. Jag höll granen och Martina skruvade på foten under hård press, vad sägs om mitt uttalande sekunderna innan "Blir den sned klarar jag inte av att titta på den". Duktig som hon är kom den på plats alldes sådär lagom perfekt. Som ni ser hade vi vid ett tillfälle två stjärnor i vår gran men nu är det bara den röda kvar (i granen alltså). Efter att stjärnan var på plats uppstod stor förvirring när ljusen skulle på. Hemma har det aldrig varit några problem då min far är sjukligt organisatorisk och nogrann så våra ljus satt i ordning men vi hade ju köpt en ny slinga och den utgick från mitten visade det sig. Till slut var de alla på plats och inga grenar led enligt Martina.

Dryga timmen senare stod den färdig i all sin prakt! Martina pyntade det mesta och jag sysslade med terapi i form av att knyta på banden på alla nya kulor och dylikt. Innan dekorationerna hängdes på plats fick granen sig en rejäl frisering också men det måste väl vara OK i dessa tider då plastikoperationer är vardagsmat? Efter tips från både svärföräldrar/föräldrar/tidningar har vi även tillsatt socker i granens vatten och hittills verkar det vara ett vinnande koncept! Nu ligger även alla julklappar under granen och min tomte gör sin plikt och vaktar dom med sitt liv. Det är ingen lätt uppgift han har med Martina i huset vill jag lova. Måste vara mycket bekvämare för henne att sitta på golvet framför granen och klämma på paketen än att krypa in i min garderob?

Inte många dagar kvar nu, ta väl hand om er!

071210:

Vilken helg! Jag har fortfarande inte hämtat mig efter alla intryck, positiva överraskningar och värmen jag bemöts av. Min underbara sambo hade verkligen gett sig fan på att ge mig en minnesvärd 25 årsdag. Att hon är fantastisk det visste jag men frågan är om hon inte överträffade sig själv med "frukost på sängen arrangemanget" i lördags. Inte nog med att hon köpt riktigt fina presenter som det verkligen fanns en tanke bakom, prinsessan min hade även fixat till ett tufft och väldigt rörande födelsedagskort. När jag läste vad hon skrev kände jag att tårarna började marschera inne i kroppen. Inofficiellt heter nu kortet "Solstollekortet" eftersom det är just vad som pryder framsidan gestaltat av mig själv :-) I paketen låg det en Ipod Nano, silvrig och snygg som få. I det andra ett par kritvita Björn Borg boxer.

Lycklig som ett litet barn tänkte jag "OK nu spelar det fan ingen roll vad som händer resten av dagen för lyckan är total". Fast det visade sig att det fanns ännu mer att se fram emot. Tydligen hade en hel del research gjorts för att jag skulle få den bästa mp3 spelaren som gick att uppbringa i lyxklassen. Tro det eller ej men eftersom den hon egentligen beställt inte kommit fram i tid köpte hon Ipoden som "en slags presentkort". Vad hon inte visste var att båda var en lyckträff utan dess like och nu kan jag inte bestämma mig vilken jag skall välja. En sak är säker iaf, de vita tennisstjärneboxerna kommer hon nog ångra när hon ser vad de gör med min smash ;-)

Klockan 15 var det dags för släkten att börja droppa in. Vi hade bakat en hel vecka för att få ihop till 7 sorters kakor och nu äntligen stod allt framdukat. Släktingarna ramlade in en efter en och jag öppnade gladeligen alla paketerna och blev glatt överraskad varje gång så nu har jag en hel samling bra presenter där hemma som väntar på att användas. Vi fick en hel del kommentarer i formen "Nähä, dessa har ni inte bakat själv?" och stolt svarade vi "Självklart har vi gjort det". Har man kalas ska man kalasa ordentligt! :-)

Mina föräldrar och syster med familj ramlade in på sluttampen och de hade med sig den sjukaste presenten jag någonsin fått. Som jag tidigare skrivit trodde jag redan det var klart på morgonen efter orgien av glädjerus Martina framkallade men det visade sig att den där mystiske tredje presenten hon utlovat på morgonen kom tillsammans med ovanstående och jag blev minst sagt stum när jag såg att det var ett avlångt paket lagom brett och tjockt för ett par Völkl Mantra! Rädd att de ville knäppa mig på näsan för jag önskat mig något så vanvettigt och packat in något annat i paketen rev jag upp kartongen och lyfte äntligen upp skidorna jag suktat efter de senaste 3 åren!

Sammanfattningsvis hade jag en helt underbar 25 årsdag som jag fortfarande inte helt hämtat mig ifrån. Paraellt med mitt firande passade Andy (Andreas Persson) på att göra rent hus för andra helgen i rad. Denna gången var han uppe i Göteborg på Fitnessfestivalen och visade hur man bästa fördelar 90 kg muskler på kroppen. Återigen - STORT jäkla grattis till dina jätteprestationer dessa två helger! Vill tacka alla som firade mig för en minnesvärd dag!